No kill-filosofin misstolkas ibland till att man aldrig avlivar en katt och därmed låter katter lida. Det stämmer inte alls. Det filosofin går ut på är att man aldrig avlivar en behandlingsbar katt, där prognosen är god.
Man avlivar inte en katt för att den behöver kostsam vård. Man avlivar inte en katt pga att den är rädd eller skygg. Man avlivar inte en katt för att det tagit ”för lång tid” för den att bli adopterad.
Alla bedömningar görs i samråd med veterinär och man tittar på prognosen för att katten ska få ett bra liv efter att katten fått den vård eller rehabilitering den behöver.
Det här gör att det är dyrt att driva en no kill-förening. Det är betydligt dyrare att ge katter den vård dom behöver än att avliva dom. Det är betydligt dyrare att ge katter den tid dom behöver för att bli friska, trygga och klara för adoption än att avliva alla katter som inte adopterats ut inom x-antal månader (ja, vissa jobbar fortfarande på det här sättet).
Vi avlivar fortfarande katter som är svårt sjuka eller skadade, där prognosen för att gott liv är dålig. Men vi väljer att ge katter dom undersökningar som behövs innan beslutet fattas. Vi sparar inte in pengar genom att avliva en katt för att den verkar sjuk eller skadad. Vi tar dom prover, röntgenbilder osv som behövs för att kunna fatta ett välgrundat beslut.
Katter har låg status. Många gånger är veterinärens första tanke avlivning när man kommer in med en hemlös katt. Vissa förstår inte alls varför man skulle lägga pengar på utredningar när det ”bara är en katt”. Detta är helt emot hur vi vill arbeta och vi gör vårt bästa för att hitta veterinärer med samma värderingar som vi. Ibland är det dock akut och man behöver ta den veterinär som har tid. Kommer vi till en veterinär med fel inställning så begär vi alltid en second opinion från annan veterinär innan beslut om avlivning.
När vi väl tagit ansvaret för en katt ska den också få alla förutsättningar till ett bra liv!